Idag slutade jag tidigt och åkte då hem (efter att ha missat två bussar) för att plugga det sista på svenskan. Har studerat romantiken nu och jag har kommit fram till att Näcken är min favoritdikt av alla dikter. Den är inte lika oförståelig som alla andra dikter vi får läsa, och jag tycker verkligen inte om när man inte förstår någonting direkt, även om näcken är lite så. Men här får ni den av mig.

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
"Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.